Jag kanske ska förklara vad jag menade avslutningen på förra inlägget. Alltså, egentligen har jag väl inget att sörja, allt slutade ju lyckligt när lille H föddes. Men det slutade inte som jag hade tänkt. Min sista förlossning blev allt annat än normal och vanlig. Och jag får ingen ny chans, den delen av mitt liv är över. Därför sörjer jag och är lite avundsjuk på dom som föder barn utan att något ovanligt alls händer. De som kan åka hem bara några timmar efter förlossningen och njuta av sitt nyfödda underverk.
Mest sörjer jag nog all förlorad tid som aldrig kommer tillbaka. Lille H är snart 14 månader och jag har missat så mycket av hans första år. Och det jag inte missat kommer jag inte ihåg. För att inte tala om Prinsen, som var utan sin mamma i över ett år när jag låg i gravid-kräk-koma och sen försvann in i migrändimman.
Det tjänar ingenting till att älta. Istället försöker jag fokusera på att ta vara på tiden jag faktiskt orkar vara med dom, göra det bästa av den. Varje minut tillsammans räknas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är inte lätt. jag saknar den tiden dom är små som jag missade med linus. Nu vet han ju inte något annat än den mamma jag är nu, den trötta m.m. Men han tar det jätte bra och är det som känner/se det på mig likså William. och dessutom är alla kort borta från Linus :(
Men vi får göra det bästa av sitvationen :)
Kram
Jag tror jag förstår vad du menar.
Får du också höra att man ska vara glad, för man överlevde ju trots allt?
Jag mår ju nästan helt bra fysiskt nu, vilket jag tror gör det lite lättare att försöka gå vidare...
Kram igen!
Jag förstår dig fullt ut! Det är som min sorg jag bär med mig, hur skulle en dotter utan Downs syndrom vara? Jag är så nöjd och tacksam över alla mina barn och skulle inte byta bort dem mot någonting i hela världen så klart men att det hugger till i hjärtat när andra får flickor kan jag inte göra något åt, bara acceptera! Att andras barn bara lär sig allt naturligt medans vi får kämpa för att Emma ens ska lära sig något (höll jag på att säga men lite mycket lite lär hon sig naturligt)! För vissa är livet tuffare än för andra men det viktiga är att ibland få lyfta på locket och lätta på trycket och få ur sig dessa tankar och känslor så man sen kan få plats med positiva och bra tankar och känslor istället!
Kram
Nikki sa det så klokt och jag instämmer i allt!
Man känner ju det man känner. Man måste ju få lov till det. Sörja och vara avundsjuk om det är så man känner. Gå igenom sin process.
Skicka en kommentar