Och det gick fort. En liten tjej blev det och de är redan hemma igen. Så där som normala människor gör.
Nu är det bara sorgen och avundsjukan kvar med andra ord.
måndag, juni 01, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ponderingar - funderingar, fantasier och fabuleringar
Här skriver jag om vad jag vill, hur jag vill. För det mesta.
5 kommentarer:
Hänger inte med, men jag tror jag fattar, stor kram !!
-Åsa
Man får trösta sig med att man är unik... suck...
Skönt att det gick bra för dem i vilket fall..
Åsa: Tack vännen! Ett försök till förklaring finns nu här ovanför...
Pysen: Ja, fast det är en klen tröst som du vet... Tänker så mycket på dig i allt det här, och att jag inte borde vara sorgsen trots allt. Men sorg fungerar ju inte riktigt så.
Daisy: Ja, det var skönt. :)
Nej, det har du rätt i, det fungerar inte alls så. Det hjälper inte ett dugg när folk säger "det finns dom som har det värre", "tänk på barnen i Afrika"... Finns inget man skiter mindre i än dom som har det "värre" när man sörjer, oavsett vad det är man sörjer.
Kram, Kram!!
Skicka en kommentar